Spännars Kinablogg

Hårdare ton från Dalai Lama mot kinesiska ockupationen av Tibet

Idag är det 50 år sedan tibetanernas uppror mot den kinesiska ockupationen. Upproret slogs brutalt ner av kinesisk militär. Tiotusentals tibetaner dödades och uppåt hundra tusen gick i landsflykt till Indien och andra länder. Dalai Lama var en av dem. Sedan dess har han rest världen runt för att samla stöd för sin icke-våldsprincip och sitt folks frihet. Inte sällan har Dalai Lama och hans exilregering i Dharamsala i Indien mött intern kritik för att vara för kompromissvillig gentemot kinesiska regimen. Konsekvent har han hävdat att tibetanerna inte längre eftersträvar självständighet utan ökad autonomi inom ramen för Kina.

I sitt tal idag (svensk version här) skärper Dalai Lama tonen. Inte så att han bytt fot om den så kallade Medelvägens politik. Men han talar rakt ut om det förtryck Kina utövat och utövar gentemot tibetanerna. Han talar om ockupationsårens "ohyggliga umbäranden" för befolkningen, "urskillningslös exploatering" av naturresurser och 50 år av "outsägligt lidande och förstörelse av Tibets land och folk".

I det mest citerade partiet talar Dalai Lama om att hans landsmän upplevt helvetet på jorden

"När den kinesiska kommunistregeringen hade ockuperat Tibet, genomförde man en serie av förtryckande och repressiva kampanjer som innefattat "demokratiska reformer", klasskamp, kollektivisering, kulturrevolutionen, införandet av krigslagar och på senare tid även patriotisk omskolning och "Slå hårt"-kampanjer. Allt detta har slungat ner tibetanerna i sådana avgrunder av lidande och umbäranden att de bokstavligt talat upplevt ett helvete på jorden."

Detta är en dag då man trots alla framsteg som skett i Kina de senaste 30 åren påminns om Pekingregimens brutalitet.

Läs även andra bloggares åsikter om Kina, Tibet, Dalai Lama

Timbro i konflikt med sig själva

Johan Norberg förundras över tankesmedjan Timbros förflyttning från liberalism till värdekonservatism, under ledning av deras nya husfilosof Roland Poirier Martinsson. Varje tillfälle tas att ösa kritik mot liberalismen. Martinsson är moralkonservativ: religion är viktigt även i politiken, aborterna måste minska, feminismen bekämpas och varför inte förbjuda våld och sex på tv innan åtta på kvällen.

Martinsson buntar ihop liberalismen med socialismen:

 "Socialismen är i grund och botten en rent materialistisk analys av samhället och nyliberalismen består i en renodlat ekonomistisk syn på samhället.", Newsmill 080830

Och ser det som omöjligt att vara både ekonomiskt liberal (gilla företagsamhet) och värdeliberal (gay lika okej som straight):

"Den som vill ha låga skatter och fri företagsamhet bör argumentera för konservativa ståndpunkter på sociala områden och i värdefrågor. Att vara värdeliberal är att stå för höga skatter och en stor stat.", SvD 090209

Visst är det väldigt märkligt att höra sånt från just Timbro. Med sin nya ståndpunkt hamnar de liksom i konflikt med sig själva.

Norberg lyfter fram Leva fritt och leva väl som säger så här om just värdeliberalism:

"Värdeliberalismen avvisar tanken på att staten skulle kunna vara ett instrument i dygdens tjänst, men betonar samtidigt att det faktiskt finns saker som är rätt och fel, gott och ont och att människan är ett socialt djur som utvecklas i samspel med andra människor."

Själv tänker jag på en annan av deras böcker, av kulturdebattören Carl Rudbeck, som inleds med orden:

"För intellektuella har liberalismen varit den fula ankungen bland ideologier, oälskad, försmådd och föraktad."

Få hade väl trott att bokens utgivare ett decennium senare skulle stå och kasta sten på sin egen ankunge. Visserligen står de inte från samma sida sjön som kultursidesvänstern. Men för ankungen som får stenen i skallen kan det nog kvitta vilket håll den kastades ifrån.

Läs även andra bloggares åsikter om poirer martinsson, timbro, konservatism, liberalism

Gott nytt år alla dysterkvistar

Det är goda tider för dysterkvistar och utvecklingspessimister. Inte minst ger finanskrisen många 68-or chansen att damma av sina gamla käpphästar om kapitalismens död och statscentralismens välsignelse. Ett exempel är Göran Rosenberg, då maoist i kretsen kring tidningen Clarté, nu författare och kolumnist i Dagens Nyheter. Marknaden har självdestruerat, skrev han strax innan jul, vi bevittnar sammanbrottet för en ideologisk världsbild och i dess ställe: statens återkomst.

Men medan gamla mediamaoister spår världens undergång och nyhetsredaktionernas årskrönikor ropar ut sina eländesskildringar fortsätter samhället vid sidan av strålkastarljuset att utvecklas till det bättre. Jo, jag tror det är så. Visst finns oerhört mycket lidande i vår värld, jag försöker inte vifta bort problemen eller hävda att journalisterna ljuger. Men vi serveras bara den ena sidan av verkligheten. Plötsliga negativa händelser blir nyheter. Långsamma gradvisa förbättringar blir det inte. No news is good news.

För en tid sedan råkade jag se ett inslag på SVTs Sportspegeln om Formel 1-föraren Gunnar Nilsson som 1978 dog hastigt i testikelcancer endast 30 år gammal. I slutet av inslaget berättar speakern att då för 30 år sedan var dödligheten i testikelcancer 90 procent. Idag klarar sig 98 procent. En fantastisk utveckling. Varför visste jag inte detta? Ser vi ens sådana positiva nyheter eller överväldigas vi av den nattsvarta verklighetsbeskrivning medierna ger oss och tror att allt är värre än vad det är?

Jag är utvecklingsoptimist. Trots finanskris, bilindutrikris, klimatkris och bostadskris. Jag tror vi fixar detta och kommer starkare ut än när vi gick in. Jag tror att världen, över lag, stadigt blir bättre och att vi alla borde bli duktigare på att lägga märke till de positiva tecknen. Inte för att vi ska förneka problemen utan för att de faktiskt finns så mycket att glädjas åt, som vi tenderar att glömma. Som med testikelcancern.

Eller som i årets kanske bästa reklamfilm. AMF Pension, med hjälp av Forsman & Bodenfors, påminner oss om att det inte var bättre förr. Och får oss att skratta under tiden. "Kerstin, Kerstiiin" är redan en klassiker.

Kina firar 30 år av marknadsreformer

Det officiella Kina ställde igår till med ett firande för att markera 30 av marknadsreformer. Det skedde i samband med att nationalkongressen samlats till möte i Peking, just för att dra slutsatser av dessa tre decennier och för att diskutera hur Kina kan fördjupa utvecklingen av "socialism med kinesiska förtecken".

Det var under Deng Xiaopings resa till Shenzen som klartecknet gavs att börja öppna den havererade kinesiska planekonomin. Då var Shenzen en sömning fiskeby, nu en modern storstad. Partiorganet Folkets dagblad speglar utvecklingen för några Shenzen-bor.

54-åriga Xu Shenqiu var lärare när reformerna började slå igenom på 80-talet. Han följde sina vänners bana inom affärslivet och öppnade ett varuhus i Jilin. Nu är Xu och hans fru på väg att resa till Antarktis på semesterresa. Xu's dotter, själv journalist i Japan, säger att föräldrarnas resa kanske är ett rätt bra sätt att fira 30-årsminnet, "när min pappa började hoppades han kunna skapa ett bättre liv, men han uppnådde så mycket mer än han kunnat drömma om".

Xu är inte ensam. Sedan reformerna inleddes har den kinesiska ekonomin växt med 9,8 procent varje år. Förskräckande många kineser är fortfarande fattiga, men flera hundra miljoner har fått ett drägligt liv eller, som Xu, gått hela vägen från fattigdom till välstånd.

De marknadsekonomiska reformerna till trots har dock den officiella retoriken inte givit upp de gamla slagorden. Hu Jintau säger att "vi måste inse att vårt land fortfarande är ett socialistiskt land och kommer att förbli det för lång tid framöver". Den typen av uttalanden klingar allt mer ihåligt. Och tur är väl det.

Kina bekämpar fattigdomen med ökad kapitalism

I finanskrisens kölvatten pratas det vitt och brett om kapitalismens kris. Gamla socialistiska käpphästar tas fram och vädras. Från Tyskland rapporteras att försäljningen av Marx & Engels Kommunistiska manifest tredubblats i år jämfört med 2007. Här hemma sätts manifestet upp som teater av två erkända kulturpersoner, tillika uttalade kommunister, som "tycker det börjar bli läge" för revolution.

Samtidigt i en annan del av världen fortsätter de som till skillnad från oss tvingats genomleva det kommunistiska helvetet att föra samhällsutvecklingen i motsatt riktning. Finanskris eller ej, liberaliseringen av Kina fortsätter.

Kinas regim har just klubbat igenom en jordbruksreform som ger 700 miljoner bönder rätt att sälja, hyra ut eller byta sina odlingsrätter. Hittills har all jord ägts av staten, men nu privatiseras den alltså, i syfte att få fart på landsbygdens ekonomiska utveckling och öka den fattiga bondebefolkningens inkomster. Över 40 nya banker ska också inrättas för att ge lån och öka investeringar på landsbygden.

Partiets gammelmarxister ojar sig över att den centrala kommunistiska principen om kollektivt ägd jord nu går i graven. Så mycket att kinesisk media förbjudits att rapportera mer om saken.

Med tiden kan man hoppas att inte bara jorden utan även ordet släpps fritt. I väntan på det kan vi i alla fall glädjas åt att kinas ledare fortsätter på den inslagna linjen, nämligen att fattigdomen bekämpas bäst med mer kapitalism, inte mindre.

Läs mer om jordreformen i DN och International Herald Tribune.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Kina, kapitalism, kommunism, jordreform

Springtime gör Sveriges utställning vid Expo 2010 i Shanghai

Hatten av för mina före detta kollegor på Springtime som vunnit ett riktigt prestigeuppdrag. De har valts att utforma den svenska utställningen vid världsutställningen i Shanghai 2010. Det ska de göra tillsammans med arkitekterna på Tengbomgruppen, reklam-/designbyrån Futurniture och PR-byrån Eastwei i Kina (också min före detta arbetsplats).

Kommitténs ordförande Carl Cedershiöld motiverar i ett pressmeddelande valet så här

"Vi är glada över att samarbeta med Springtime som under senare år har utvecklat sin närvaro i Kina samtidigt som de har sin bas i Sverige.  Springtime och dess partners kommer nu att arbeta nära kommittén och de företag som medfinansierar det svenska deltagandet i världsutställningen för att ta fram en lockande och intressant utställning."

Under 2006 var jag den första utsända från Springtime i Kina. Nu är det ett helt gäng där borta. Och mycket att göra kommer de att ha. Roligt!

Mer info på kommitténs sajt.

Ett annat sätt att se på marknadshyror

Harry vaknade fem i morse. Efter två raka avsnitt av Dora upptäckaren zappar jag till nyheterna. Förstanyheten handlar om att 100 000 måste flytta om de hemska borgarna genomför marknadsanpassade hyror. ”Detta enligt Hyresgästföreningen”, läggs det sedan till lite pliktskyldigt. En halvtimme går. Nästa nyhetssändning. Nu är det plötsligt 70 000 som tvingas från hus och hem. Annars samma reportage. Skumt, vad hände med dessa 30 000?

Slår på text-tv. Där gäller 100 000 boende, nyheten ligger som förstanyhet med rubriken Marknadshyror drabbar fattiga. Märk väl utan citattecken, trots att källan klart och tydligt är ett debattinlägg från ett särintesse publicerat i DN. Går man till själva artikeln talas istället om siffran 50 000.

En tolkning, måhända elak, är att murvlarna på SVT är så uppe i spinn över denna smaskiga klasskampsnyhet att de inte orkar hålla koll på siffrorna. ”Äsch 50, 70 eller 100 000 var väl inte så noga – nu har vi äntligen regeringen i högerburen, lägg uuut!”

Sifferslarvet är väl en sak. Det kan man göra sig lustig över. Värre är det journalistiska knäcket. Inte ett ord sägs om varför förslaget kommit till, vilket problem det är tänkt att lösa eller hur (illa) hyresmarknaden fungerar idag.

Är det på allvar så enkelt att marknadshyror ”drabbar de fattiga”? Är det verkligen så självklart att SVTs journalister inte ens anser sig behöva sätta citattecken runt ett partsinlägg utan vidarebefordrar det ograverat som fakta?

Ett hederligt journalistiskt arbete hade kunnat spegla frågan också från andra håll. Till exempel kunde man ha påtalat att Stockholm i praktiken redan har marknadshyror, fast svart; eftersom hyresmarknaden är stängd och köerna parodiskt långa är den enda utvägen att köpa ett kontrakt under bordet. Detta stänger effektivt ute exempelvis unga inflyttande och skickar ut dem i en otrygg karusell av tillfälliga andrahandsboenden.

Det här vet vi av egen erfarenhet. Sara kom till Stockholm för studier 1996. Tills vi köpte lägenhet 2001 snittade hon på c:a tre olika boenden per år. Det var omöjligt att hitta ett eget hyresboende. Hon levde i en kappsäck och kunde aldrig bygga upp ett eget hem.

I andra storstäder tycks det funka på ett annat sätt. Till och med i Oslo är det relativt lätt att hitta hyresboende. Visst kan det kosta, men som ung kan det kanske vara okej att dela med andra ett tag. 

Bruksvärdessystemet ger ibland sjuka effekter för lägenheter i förorterna, där systemet håller priserna uppe trots att marknadsläget egentligen borde pressa ner priserna. Samtidigt – i detta Hyresgästföreningens drömrike – subventioneras rika gamla tanter på Östermalm. En lägenhet på tjusiga Strandvägen kan ha samma hyra som en nyproducerad i miljonprogrammets Hallonbergen.

Åt de som har skall vara givet. Boende som haft turen att komma över en central lägenhet till låg hyra en gång i tiden vill nu försvara sin rätt att fortsätta betala underpris för sitt attraktiva boende. För nyanlända som inte har råd att köpa boende är dörren till innerstaden stängd.

Så skulle man kanske också kunna se på det system som Hyresgästföreningen slåss med näbbar och klor för att försvara. Uppenbarligen med god hjälp från bland andra SVTs reportar. Är det rimligt?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om marknadshyror, hyresgästföreningen

Om gatudansare, kulturvänster och gåsleversocialister

Idag är jag trött på kulturvänstern. Deras ständiga utvecklingspessimism och idé om att allt som inte är statligt eller skattefinansierat är fult och kommersiellt. En ständig klagosång. Svepande påståenden som sällan ifrågasätts.

Läser SvD Kultur. En österrikisk koreograf har engagerat 16 dansare från Danshögskolan i  "danspromenaden" Bodies in urban spaces. Dansarna formar mänskliga skulpturer i gatumiljö - bakom elskåp, på stuprännor, under bänkar etc. Kul idé. Men så den svepande förklaringen till projektets syfte: "Vi lever i en tid när allt privatiseras och ekonomiseras. De offentliga utrymmena stjäls."

Så på nästa sida, om trenden med lättlästa vetenskapsböcker av typen Freakonomics. En professor i kognitionsforskning förklarar varför det sker nu: "Det är en del av McDonaldiseringen av vårt samhälle. De här böckerna, som snuttifierar kunskap, är en motsvarighet till snabbmat".

Slösurfar istället på nätet. Läser en intervju med Roy Andersson. Han stödjer Rysslands agerande i Georgien och vill inte göra fler reklamfilmer för sossarna eftersom de "inlett avvecklingen av vår gemensamma statsegendom". Istället verkar han lite sugen på Sverigedemokraterna vars partiledare Roy beskriver som en "mycket intelligent person".

Öppnar sedan en bok. Visserligen en sju år gammal. Bodil Malmstens Priset på vatten i Finistère. Inte klar än men njuter av hennes språk och fascineras av hennes projekt att bryta upp från Sverige och bygga upp en ny tillvaro (och f a en trädgård) i en by i Frankrike. Men så plötsligt, ett fullkomligt vettlöst kapitel om svensk politik. Nu brister alla fördämningar. Sverige har skruvats tillbaka "före fattigvården", vi stressas ihjäl av "valfrihetsvåld", de lismande med armbågar och framfötter "karvar i samhällskroppen" medan den som stannar upp och funderar krossas skoningslöst. De sköra, trötta och behövande "körs över så att blodet skvätter".

Herregud. Hon kan inte mena allvar. Det som en feberdröm av Göran Grejder.

Men så punkterar hon sig själv. Liksom så många andra kulturvänstermänniskor tycks Bodil Malmsten ha långt mellan ord och handling. Det visar sig nämligen att hon finansierat sitt pittoreska hus i Frankrike genom att ombilda sin hyresrätt till bostadsrätt och sedan sälja den till högstbjudande. Ridå.

Expressen publicerade nyligen en ledare om denna kultursektorns faibless för socialistiska plattityder. De hade retat upp sig på Stellan "Den enfaldige gåsleversocialisten" Skarsgård som intervjuats i Kupé. Han är arg och frustrerad över att staten säljer några av sina bolag, som det är "vår demokratiska makt" att äga gemensamt. Säger han som lämnat statens nationalscen för att göra storkovan i Hollywood.
Expressen skriver klokt. "Att låta politiker leka business med våra pengar är inte definitionen på demokrati.Att konkurrera ut privata entreprenörer med skattemedel är inte höjden av solidaritet."

Jämställdhetsmotståndarna slår in öppna dörrar

Den som är allmänborgerlig och samtidigt gillar jämställdhet får inte mycket hjälp från ledande opinionsbildare inom borgerligheten. Per Ström från Den nya välfärden gav ut en löjlig bok om att det minsann är synd om männen också. Timbro har i jämställdhetsfrågan lagt liberalismen åt sidan för unken biologism, härom året bjöd de på seminarium med Germund Hesslow, en Lundaprofessor som anser att jämställdhet är både omöjligt och önskat. Svenska Dagbladets ledarsida sjunger också med i kören, ja de rent av leder den. De har ett par knarrigt konservativa damer som då och då ger sig på feminismen med stor indignation.

Idag lyfter Elise Claeson fram forskning om att allt fler britter och amerikaner tycker det är dåligt för familjen om mammorna jobbar. Underförstått: kvinnornas återgång till spisen är vägen till ökad familjelycka.

Ett återkommande tema för dessa konservativa debattörer är att Sverige hålls gisslan av extremfeminister. Jämställdhet strider mot naturen. Svenskarna vill inte ha den. Men en feministisk konspiration inom politik, media, förvaltning och utbildning tvingar ner den i halsen på oss. Någon måste nu ta bladet från munnen och säga emot, även om det är politiskt kontroversiellt.

Det låter ungefär som när Sverigedemokrater och Nydemokrater pratar om invandring. "Vi säger vad du tänker", som SD själva uttryckt det i en slogan. Det är samma idé om att en liberal/vänster-maffia tagit över den offentliga debatten och styrt samhällsutveckligen i en riktning som "folk" egentligen inte vill ha.

Men jag fattar inte det höga tonläget. Verkligheten är ju mer som Elise vill ha det, än som vi jämställdhetsivrare vill. Det kanske pratas en del om jämställdhet, men det är ofta mycket snack och lite verkstad.

Titta på statistiken för uttag av föräldrarpenning till exempel. 2005 tog mammorna ut 80 procent av dagarna. 1995 var siffran 90/10. Med den takten tar föräldrarna ett gemensamt ansvar för barnledigheten fram emot 2035, om det nu fortsätter öka i samma takt vilket knappast är troligt.

Eller ta detta mer vardagsnära exempel som borde göra Elise & Co på bättre humör. Harry har två föräldrar, jag och Sara. Men när Nestlé vill informera oss om nya barnmatsprodukter så är jag som borttrollad, "till familjen Sara Spännar". 2008 är det fortfarande självklart att mamman tar allt ansvar för sånt som barnmat medan papporna gör annat.

I den verkliga verkligheten utanför de upprörda konservativa ledarredaktionerna och tankesmedjorna, så är i själva verket deras ideal som råder.

Obama klar - men det visste vi i januari

Så blev det då klart: Barack Obama blir Demokraternas presidentkandidat. Och McCain är ju klar sedan länge. För läsarna av denna blogg kom detta inte som någon nyhet. Redan 12 januari förutspåddes just Obama och McCain. I ärlighetens namn inte av mig personligen utan av invånarna i byarna Hart's Location och Dixville Notch, vars tidiga röstomgång har en tradition av att korrekt förutspå det totala slutresultatet. Och det funkade ju fint även denna gång.

Vad ska man då tycka om Obama? Synd på ett sätt att det inte blev en kvinna, känns som världen skulle må bra av det. Men Obama är mer inspirerande och visionär där Clinton är mer en traditionell politruck. Mycket av det han säger är klokt och inger hopp om ett mer öppet och framtidsinriktat USA.

Men som också påpekats har Obama, liksom Hillary, närmast tävlat i frihandelsmotstånd och löften om subventioner till amerikanska näringslivet. Vilka som förlorar på protektionism vet vi allt för väl. Medan fattigare länder befinner sig i krisläge på grund av skenande matpriser (till stor del beroende på Västvärldens tullar mot fattiga länder i Afrika och Sydamerika) röstar både Clinton och Obama i senaten igenom en ny jordbrukslag som ger amerikanska bönder 307 miljarder dollar i subsidier de kommande fem åren, när de redan åtnjuter de högsta matpriserna på decennier. McCain motsatte sig lagförslaget och har över lag en mycket mer frihandelsvänlig linje.

Läs även andra bloggares åsikter om USA, Obama, Clinton, McCain, frihandel