Vi hade lösa planer på att ta oss ut på krogen för att fira kinesiska nyåret med dimsum. Men det är inte så lätt med en 1,5-åring. Vi tog fram våra recept från Sichuan och Hunan och lagade en egen middag istället. Den ena favoriten är ordförande Maos rödkokta fläsk. Underbart möra och karamelliserade fläskbitar som kokar i en kryddstark sås tills all vätska är borta. Hackad salladslök på toppen.
Den andra höjdaren vi bestämde oss för var fiskdoftande aubergine. Lite knixigare med många olika såser, vinägrar och kryddor som ska wokas lagom länge. Men det är en vacker och lite speciell rätt där den mjuka auberginesmaken korsas med en rätt komplex smak, söt och stark och syrlig samtidigt.
Sen försökte vi också laga ångkokt broccoli med vitlök, en vanlig vardagsrätt i de flesta kinesiska restauranger. Men där har vi ännu inte fått till den rätta konsistensen och smaken. Det ska vara lite kladdigt och med en tydlig vitlökssmak. Någon som vet?
Ibland blir man bara fruktansvärt sugen på något specifikt från Kina. Ofta hänger det ihop med någon minnesvärd episod från tiden i Peking och Shanghai 2006. Just nu är det av ingen uppenbar anledning en lite udda lamm- och brödsoppa från Shaanxi vid namn Yangrou Paomo. Soppan har influenser från arabvärlden och kom till Kina via Silkesvägen, för att nu vara lite av paradrätten för Xi'An (läs vår lilla reserapport här).
Vi har ätit soppan dels i Xi'An och dels på en liten hål-i-väggen-restaurang i en gränd mitt emot Carrefour nära SAS Radison vid tredje ringvägen i norra Peking. Så här går det till. Hitta en inte alltför vanlig Shaanxi-restaurang, beställ soppa och en kall öl. Är man mycket hungrig kan man ta en utsökt liten kebabliknande sak med hackat lammkött, kummin och stekt paprika som jag tror heter Roujiamo medan man väntar.
När man gjort sin beställning får man först in en djup tallrik och en rejäl brödkaka. Brödet ska man själv riva sönder i småbitar. Sen går personalen ut med skålen i köket och häller på själva soppan. Förutom brödbitar och buljong innehåller den lammkött, nudlar, lök, vitlök, kryddor (det är rätt bra fart i den) och hackad färsk koriander. För under 20 spänn har man fått en mättande och värmande lokal specialitet. I want it now.
Det är goda tider för dysterkvistar och utvecklingspessimister. Inte minst ger finanskrisen många 68-or chansen att damma av sina gamla käpphästar om kapitalismens död och statscentralismens välsignelse. Ett exempel är Göran Rosenberg, då maoist i kretsen kring tidningen Clarté, nu författare och kolumnist i Dagens Nyheter. Marknaden har självdestruerat, skrev han strax innan jul, vi bevittnar sammanbrottet för en ideologisk världsbild och i dess ställe: statens återkomst.
Men medan gamla mediamaoister spår världens undergång och nyhetsredaktionernas årskrönikor ropar ut sina eländesskildringar fortsätter samhället vid sidan av strålkastarljuset att utvecklas till det bättre. Jo, jag tror det är så. Visst finns oerhört mycket lidande i vår värld, jag försöker inte vifta bort problemen eller hävda att journalisterna ljuger. Men vi serveras bara den ena sidan av verkligheten. Plötsliga negativa händelser blir nyheter. Långsamma gradvisa förbättringar blir det inte. No news is good news.
För en tid sedan råkade jag se ett inslag på SVTs Sportspegeln om Formel 1-föraren Gunnar Nilsson som 1978 dog hastigt i testikelcancer endast 30 år gammal. I slutet av inslaget berättar speakern att då för 30 år sedan var dödligheten i testikelcancer 90 procent. Idag klarar sig 98 procent. En fantastisk utveckling. Varför visste jag inte detta? Ser vi ens sådana positiva nyheter eller överväldigas vi av den nattsvarta verklighetsbeskrivning medierna ger oss och tror att allt är värre än vad det är?
Jag är utvecklingsoptimist. Trots finanskris, bilindutrikris, klimatkris och bostadskris. Jag tror vi fixar detta och kommer starkare ut än när vi gick in. Jag tror att världen, över lag, stadigt blir bättre och att vi alla borde bli duktigare på att lägga märke till de positiva tecknen. Inte för att vi ska förneka problemen utan för att de faktiskt finns så mycket att glädjas åt, som vi tenderar att glömma. Som med testikelcancern.
Eller som i årets kanske bästa reklamfilm. AMF Pension, med hjälp av Forsman & Bodenfors, påminner oss om att det inte var bättre förr. Och får oss att skratta under tiden. "Kerstin, Kerstiiin" är redan en klassiker.
