När Henning Mankell fick höra om den pågående mjölkskandalen i Kina viftade han säkert med pekfingret i ett ”vad var det jag sade”. Hans senaste thriller Kinesen är lika mycket en bok om Mankells syn på den framväxande stormakten, där giriga affärsmän utan samvete spelar en central roll. Kinesen har sina poänger, den är välskriven och visst är den spännande också. Men hans kritik av korruption och missförhållanden i det moderna Kina känns enögd och rymmer också ett idealiserande av kommunistkina som lämnar en besk eftersmak.
I ett avsnitt görs en historisk tillbakablick till mitten av 1800-talet, då USA tog med sig fattiga kineser som slavar på järnvägsbyggen under fruktansvärda förhållanden. Mankell vill rikta ljuset på detta västvärldens koloniala arv, både i Kina och i Afrika där han själv bor. Det hat och hämndbegär mot Väst som kolonialismen väcker hos berättelsens San förs vidare genom släktleden till bokens verkliga bad guy, Ya Ru, och kastar sin blodiga skugga ända ut på den svenska landsbygden. Ya Ru är en maktspelare av rang, han har byggt ett imperium på tvivelaktiga affärer och har sina tentakler långt inne i partiets ledning.
Ya Ru står som representant för det nya Kina á la Henning Mankell, där en liten elit utan skrupler bygger egna rikedomar och maktpositioner medan den ekonomiska utveckling alla talar om inte kommer den stora delen av befolkningen till godo. Mankell tycks helt ha missat hur liberaliseringarna sedan slutet av 70-talet lyft minst ett par hundra miljoner kineser ur fattigdom. Jag har med egna ögon sett stoltheten och framtidstron lysa ur ögonen på unga kineser som gör karriär i det nya öppna Kina och som delar sin lön med hela sina familjer. Marknadsekonomiska reformer bygger faktiskt välstånd för breda lager av vanliga kineser. Om detta säger Mankell inget.
Som kontrast till detta finns berättelsens good guy, Ya Rus syster Hong. Hon har också makt och inflytande men tillhör den grupp inom partiet som anser att det socialistiska arvet håller på att förskingras av personer som Ya Ru. Mankell beskriver en maktkamp inom Kinas ledning och det är ingen tvekan om var han själv står. Hong ”försvarar dom hundratals miljoner bönder som ändå är dom som skapar utvecklingen med sitt arbete. Den utveckling dom får en allt mindre del av”. Hon ser allt det hon och kommunistpartiet kämpat för raseras. När han på detta sätt ställer det hemska nya Kina mot den jämlika maoismen blir Mankell direkt irriterande. Vi pratar ändå om ett parti som förtryckt och mördat tiotals miljoner av den egna befolkningen.
Berättelsen tar oss även till Zimbabwe och Mocambique. Både Hong och Ya Ru deltar i en delegation från den kinesiska regeringen. Här får vi höra om en topphemlig plan där Kina planerar skeppa över bönder till Afrika att bruka oanvänd jord och därmed minska problemet med den egna fattiga landsbygdsbefolkningen. Hong tycker inte om idén om nykolonisering. När Mankell låter Hong argumentera mot kinesisk kolonisation gör hon det som Mugabes försvarare! ”Robert Mugabe är klok som inser att man måste stå emot alla ansträngningar från den forna kolonialmakten att slå undan benen på det regerande partiet”. ”Mugabe är omgiven av fiender. Det vore en dumhet om han inte krävde att säkerhetstjänsten arbetar på höjden av sin förmåga”. Hmm.
Bokens huvudperson, den svenska domaren Birgitta Roslin, blir inblandad i historien av släktskäl. Hennes och Hongs vägar korsas och flätas samman inte bara av hotet från Ya Ru, det finns även en slags gemensam ideologisk grund. Roslin var (liksom Mankell själv) aktiv maoist i sin ungdom och dras nu med en besvikelse över att hon trots de stora visionerna om att förändra världen sitter där med sitt övre medelklassliv. Hon är länken mellan morden i Norrland och världspolitikens Kina. Det funkar okej, inte mer. Helhetsintrycket är lite splittrat: jag tycker inte riktigt Mankell får ihop berättelsen även om språket är bra – och jag ogillar en hel del av det han säger.
