Spännars Kinablogg

Om gatudansare, kulturvänster och gåsleversocialister

Idag är jag trött på kulturvänstern. Deras ständiga utvecklingspessimism och idé om att allt som inte är statligt eller skattefinansierat är fult och kommersiellt. En ständig klagosång. Svepande påståenden som sällan ifrågasätts.

Läser SvD Kultur. En österrikisk koreograf har engagerat 16 dansare från Danshögskolan i  "danspromenaden" Bodies in urban spaces. Dansarna formar mänskliga skulpturer i gatumiljö - bakom elskåp, på stuprännor, under bänkar etc. Kul idé. Men så den svepande förklaringen till projektets syfte: "Vi lever i en tid när allt privatiseras och ekonomiseras. De offentliga utrymmena stjäls."

Så på nästa sida, om trenden med lättlästa vetenskapsböcker av typen Freakonomics. En professor i kognitionsforskning förklarar varför det sker nu: "Det är en del av McDonaldiseringen av vårt samhälle. De här böckerna, som snuttifierar kunskap, är en motsvarighet till snabbmat".

Slösurfar istället på nätet. Läser en intervju med Roy Andersson. Han stödjer Rysslands agerande i Georgien och vill inte göra fler reklamfilmer för sossarna eftersom de "inlett avvecklingen av vår gemensamma statsegendom". Istället verkar han lite sugen på Sverigedemokraterna vars partiledare Roy beskriver som en "mycket intelligent person".

Öppnar sedan en bok. Visserligen en sju år gammal. Bodil Malmstens Priset på vatten i Finistère. Inte klar än men njuter av hennes språk och fascineras av hennes projekt att bryta upp från Sverige och bygga upp en ny tillvaro (och f a en trädgård) i en by i Frankrike. Men så plötsligt, ett fullkomligt vettlöst kapitel om svensk politik. Nu brister alla fördämningar. Sverige har skruvats tillbaka "före fattigvården", vi stressas ihjäl av "valfrihetsvåld", de lismande med armbågar och framfötter "karvar i samhällskroppen" medan den som stannar upp och funderar krossas skoningslöst. De sköra, trötta och behövande "körs över så att blodet skvätter".

Herregud. Hon kan inte mena allvar. Det som en feberdröm av Göran Grejder.

Men så punkterar hon sig själv. Liksom så många andra kulturvänstermänniskor tycks Bodil Malmsten ha långt mellan ord och handling. Det visar sig nämligen att hon finansierat sitt pittoreska hus i Frankrike genom att ombilda sin hyresrätt till bostadsrätt och sedan sälja den till högstbjudande. Ridå.

Expressen publicerade nyligen en ledare om denna kultursektorns faibless för socialistiska plattityder. De hade retat upp sig på Stellan "Den enfaldige gåsleversocialisten" Skarsgård som intervjuats i Kupé. Han är arg och frustrerad över att staten säljer några av sina bolag, som det är "vår demokratiska makt" att äga gemensamt. Säger han som lämnat statens nationalscen för att göra storkovan i Hollywood.
Expressen skriver klokt. "Att låta politiker leka business med våra pengar är inte definitionen på demokrati.Att konkurrera ut privata entreprenörer med skattemedel är inte höjden av solidaritet."

Harry i Visby

Semestertiderna är förbi. Det har varit en härlig sommar. I juli hann vi med en sväng till Gotland under Almedalsveckan. Sara var hemma och jobbade, resenärerna var därför jag, Harry och Harrys farfar och farmor. Jag var inbjuden av Sveriges Konsumenter och Folkbildningsförbundet att prata lite om samhällspåverkan i nya kanaler. Övriga medverkande var Barbro Hedvall (ledarskribent DN), Carlos Ejemyr Rojas (tidningen Gringo mm) och Birgitta Ohlsson (riksdagsledamot Fp). Det var en schysst tillställning i en vacker solig trädgård alldeles bakom själva Almedalen. Här är två bildbevis.
 

Beijing Paradiso

Det här får bli ett kort inlägg för klockan är mycket, men jag kan inte låta bli. Vi tittar just nu på Janne Josefssons program från Kina. Intressant program - man kan verkligen se spånmötet på SVT där iden föddes. Super i teorin, men i praktiken...

Det är en kalkonkavalkad - inte på grund av de medverkande utan på grund av tekniken. Osynkat, en galen kvinna ropar hallå i bakgrunden, textningen funkar inte, en galen kvinna ropar hallå i bakgrunden, Janne Josefsson är sammanbitet rasande, en galen kvinna ropar hallå i bakgrunden, 90 procent av samtalen kopplas bort, en galen kvinna ropar hallå i bakgrunden...

På detta ganska naiv och snubblig svensk journalistik av en självgod programledare. Ändå kan vi inte sluta titta utan väntar bara på när kvinnan i bakgrunden ska ropa hallå igen. Känns som Filip och Fredriks beskrivning över uppföljningsprogrammet Fittja Paradiso som platsade på nummer 13 av deras Hundra Höjdare.  

Jämställdhetsmotståndarna slår in öppna dörrar

Den som är allmänborgerlig och samtidigt gillar jämställdhet får inte mycket hjälp från ledande opinionsbildare inom borgerligheten. Per Ström från Den nya välfärden gav ut en löjlig bok om att det minsann är synd om männen också. Timbro har i jämställdhetsfrågan lagt liberalismen åt sidan för unken biologism, härom året bjöd de på seminarium med Germund Hesslow, en Lundaprofessor som anser att jämställdhet är både omöjligt och önskat. Svenska Dagbladets ledarsida sjunger också med i kören, ja de rent av leder den. De har ett par knarrigt konservativa damer som då och då ger sig på feminismen med stor indignation.

Idag lyfter Elise Claeson fram forskning om att allt fler britter och amerikaner tycker det är dåligt för familjen om mammorna jobbar. Underförstått: kvinnornas återgång till spisen är vägen till ökad familjelycka.

Ett återkommande tema för dessa konservativa debattörer är att Sverige hålls gisslan av extremfeminister. Jämställdhet strider mot naturen. Svenskarna vill inte ha den. Men en feministisk konspiration inom politik, media, förvaltning och utbildning tvingar ner den i halsen på oss. Någon måste nu ta bladet från munnen och säga emot, även om det är politiskt kontroversiellt.

Det låter ungefär som när Sverigedemokrater och Nydemokrater pratar om invandring. "Vi säger vad du tänker", som SD själva uttryckt det i en slogan. Det är samma idé om att en liberal/vänster-maffia tagit över den offentliga debatten och styrt samhällsutveckligen i en riktning som "folk" egentligen inte vill ha.

Men jag fattar inte det höga tonläget. Verkligheten är ju mer som Elise vill ha det, än som vi jämställdhetsivrare vill. Det kanske pratas en del om jämställdhet, men det är ofta mycket snack och lite verkstad.

Titta på statistiken för uttag av föräldrarpenning till exempel. 2005 tog mammorna ut 80 procent av dagarna. 1995 var siffran 90/10. Med den takten tar föräldrarna ett gemensamt ansvar för barnledigheten fram emot 2035, om det nu fortsätter öka i samma takt vilket knappast är troligt.

Eller ta detta mer vardagsnära exempel som borde göra Elise & Co på bättre humör. Harry har två föräldrar, jag och Sara. Men när Nestlé vill informera oss om nya barnmatsprodukter så är jag som borttrollad, "till familjen Sara Spännar". 2008 är det fortfarande självklart att mamman tar allt ansvar för sånt som barnmat medan papporna gör annat.

I den verkliga verkligheten utanför de upprörda konservativa ledarredaktionerna och tankesmedjorna, så är i själva verket deras ideal som råder.

Jag mötte Lassi (Karonen)

Nu är OS igång. För oss som bott i Peking är det extra roligt att se och läsa så mycket "omkringreportage". Det blir mycket igenkänning och möjlighet att ställa ditsända reportrars betraktelser mot egna erfarenheter.

Som t ex när SvDs Jan Majlard skriver om J-O Waldners sportbar, "något enklare än Brolins krog vid Stureplan". Ett grovt understatement, Waldners krog som vi minns den är ungefär lika charmig som en genomsnittlig småstadspizzeria.

Relationen OS och politik/mänskliga rättigheter i Kina kan man säga mycket om. Det har också varit huvudtemat för mediarapporteringen, åtminstone innan OS började.

Just i detta inlägg ska vi dock prata om själva idrottandet. Mer specifikt roendet. I synnerhet en av de svenska roddarna. Nämligen Lassi Karonen.

Han känner jag! Eller mjae, kände, lite grann. Vi lirade boll i Gagnef IF tillsammans. Han och några till kom cyklande från Djura (en dryg halvmil bort) för träning och match. Bara det säger en del. Vi var ett ganska stort gäng som höll på, därför delades vi upp i två lag. Ett bättre. Ett sämre. Som jag minns det föll alla Djura-killarna i den första kategorin. Jag i den senare. Vi var verkligen dåliga. Fick stryk med 15-0 och bråkade mycket.

Men inte Lassi. Alltid glad. Alltid på träning. Alltid redo att hämta boll långt ner i banan. En slitvarg. Så minns jag Lassi.

Nu sisådär 20 år senare sitter han och ror så att svetten lackar. 103 kilo muskler och störst lungkapacitet i hela världseliten har hittills i OS betalt sig i bästa tid i första kvalomgången och nästan vinst över guldfavoriten Drysedale i kvarten. Nu hoppas en hel nation att den urstarke masen ror hem en medalj. Men Lassi verkar mest se positivt på uppmärksamheten. Till Falukuriren säger han till synes förvånat, "helt plötsligt verkar folk ha blivit intresserade av vad jag håller på med". Tacka för det med en OS-medalj inom en årlängds avstånd. Vi säger go Lassi go!

Läs även andra bloggares åsikter om Lassi Karonen, OS, rodd

Puss min älskning

Idag är det tre år sedan vi gifte oss. Förutom att vi varit lite extra kära idag så har vi även ätit en god middag på Görgen på Höjden i Hotell Lerdalshöjden i Rättvik. Stället är ett fynd. Fantastisk mat med vacker utsikt över Siljan till bra pris. Bara brödkorgen är värd en liten fanfar: sex sorters nybakta småbröd, hemkärnat fäbodsmör och specialimporterad olivolja. Sara åt fläsksida, långkokt i 20 timmar och sedan knaperstekt. Ola åt piggvar med hemgjord tortelloni. Tyvärr är själva hotellet/byggnaden inte lika rolig. Steril och ödslig. De kunde göra mer för att skapa trevnad.

Det första givna samtalsämnet var att drömma sig tillbaka till bröllopsdagen. Att gifta sig gav ett varmt minne för livet. Från den nervösa och lätt surrealistiska vigselakten i Eftra kyrka, det var sannerligen inte lätt att hålla tårarna borta när Marit Bergman sjöng Lou Reeds vemodigt vackra Perfect Day. Till den underbara festen där så många kära vänner och släktningar hade så roligt tillsammans med oss och sa så många snälla saker att man rodnade.

Det andra lika självklara temat var att fundera över hur mycket som hänt sedan den där augustidagen i Ugglarp. För det är onekligen en hel del. Vi bodde som bekant i Kina ett helt år, både Peking och Shanghai, och från dessa baser gjorde vi massor av resor och utflykter: Tibet/Sichuan, Singapore, Thailand, Xi'An, Qingdao, Hainan, Hong Kong, Guangzhou mm. Vi har båda bytt jobb. Från SonyBMG (från idag enbart Sony Music, igen) och Springtime till H&M och Mahir. Vi har flyttat från Söder till Stora Essingen. Och så framför allt: Harry.